Amanda Rincon Jonegård, 36, och Sergio Rincon, 40, fann varandra i första säsongen av Love is Blind Sverige. I säsongsfinalen gifte de sig och romansen fortsatte även efter programmet. Senare blev de tvåbarnsföräldrar till sönerna Ralf och Hugo.

Men nyligen stod det klart att relationen tagit slut. En skilsmässoansökan hade inkommit till Stockholms tingsrätt.

Nu öppnar Amanda upp sig om den omtumlande tiden och livet som separerad tvåbarnsmamma.

Amanda Rincon Jonegårds om uppbrottet med Sergio – ifrågasätter sig själv: ”Känt hur jag inte räcker till”

På Instagram berättar Amanda känslorna kring att försöka få ihop allt mitt i uppbrottet.

”Så mycket tankar snurrar runt varje dag. Att gå igenom separation, att packa, att byta bostad och ändra om livet, och med två små att anpassa till och tänka på: det är SÅ mycket”, skriver hon.

Hon beskriver hur hela vardagen förändrats.

”Hjärnan hinner knappt vila. Jag har aldrig ifrågasatt så mycket saker med mig själv. Känt hur jag inte räcker till för andra och att jag vågar be om hjälp och om det inte går finner jag frid i ensamheten också. Den är läskig och nyttig.”

FOTO: Instagram
Delar på vårdnaden – oron för barnen: ”Man gör så gott man kan”

Tidigare har Amanda berättat att hon och Sergio kommer dela på vårdnaden om barnen flera gånger i veckan, eftersom sönerna är ett och två år.

Samtidigt beskriver hon också känslorna kring att vara mamma mitt i allt.

”Jag känner mig lite apatisk ibland. Zoomar iväg i tankarna.”

FOTO: Instagram

Men i dessa stunder tänker hon tillbaka på en video hon delade för längesen, där en kvinna som gick igenom en tuff period bar på skuldkänslor gentemot sina barn.

”Man får ha lite nåd med sig själv att inse att man gör så gott man kan just nu. Snart landar allt och allt blir bättre. Och de lider inte på något sätt alls”, skriver Amanda.

Artikeln fortsätter efter reel-spelaren.

Religionen blev Amandas stöd: ”Gud har en plan”

Vidare berättar Amanda att hennes religösa tro har blivit ett viktigt stöd för henne under separationen.

”När jag växte upp var det så många som tyckte det var så konstigt att ha en tro. Om folk bara kunde förstå. Det finns olika delar till det men en stor del är någon som känns. En ändring inombords. En annan sak är vad jag så många gånger kommer tillbaka till: varför oroa mig? Gud har en plan. Gud har gett oss löften och är trofast.”

”Jag kan känna mig lugn i livet. Gud förlåter, Gud läker, Gud är alltid med oss. Och bara en bön, konversation, bort – alltid, för alla.