Hur står det till världens bästa Roger?

– Det är sommar. Det spritter i varje trädgren, höll jag på att säga. Jag mår jättebra i skrivande stund. Är rapp. Pigg. Den här årstiden gör en pånyttfödd!

Är du en glad gamäng när du slår upp ögonen på morgnarna?

– Ibland är jag det. Ganska ofta, men inte alltid. Innan jag sätter igång med dagens göromål måste jag få en liten respit. På morgonen går inte munnen i ett på mig. De första timmarna är jag ganska filosoferande.

Men Elisabeth är en babbel-Maja?

– Nej, det skulle jag inte säga. Däremot är hon verbal. Hon är väldigt saklig. Och så har hon en stor portion humor. Hon är oftast väldigt glad på morgnarna.

När Elisabeth och du möttes i en pianobar, någon gång på stenåldern, var det kärlek vid tredje ögonkastet. Vad är det som gör att ni fortfarande håller fast vid varandra?

– Under livets gång vänder man på stenar. Man upptäcker nya dimensioner. Det finns en nyfikenhet. Just det här med att upptäcka varandra. Varje morgon, varje dag, varje tid på dygnet. Det tar ett helt liv att lära känna varandra.

Vilken känd snärta liknar Elisabeth?

– Git Gay skulle jag vilja säga.

Vad gör du när du chillar – en vanlig simpel onsdag?

– Ja, vad kan det vara? Chilla är ett väldigt stort uttryck. Jag jobbar varje dag. Dels har man en stor gård. Många hus. Många grejer man kan göra rutavdrag på, (skratt).

Roger Pontare flyttar till Ljusne

Men visst går flyttlasset snart?

– Inte snart. Flyttlasset går nu! I sittande stund ska jag ut och fortsätta packa. Vi ska iväg nu, efter helgen, med det första lasset.

Vart bär det av?

– Till Ljusne utanför Söderhamn.

Känns det kul?

– Ja, det gör det. Det är alltid härligt att upptäcka vägen till nästa boplats. Det är också så otroligt bra för förhållandet i sig. Man bygger ett nytt nästa näste. Det är nytt, allting. Nya saker att ta tag i.

Varför flyttar ni?

– Vi är i en situation där vi har många barnbarn. Vi måste komma närmare varandra, helt enkelt, så att vi slipper åka så förbaskat långt. Från Stockholm är det bara att köra E4:an rakt upp. Du är framme på max tre timmar.

Du är familjens stora stjärna. Solklar tvåa är en av dina söner: Vincent Pontare som är ihop med Agnes Carlsson. Vad sa du när Vincent sa att han ville bli artist?

– Det minns jag inte, men jag tyckte att det var roligt och vackert att någon av sönerna ville ta över stafettpinnen. Från början var Vincent låtskrivare. I skolan gick han en sådan där musiklinje. Vi har hela tiden uppmuntrat Vincent. Han gjorde väldigt bra ifrån sig i skolan. Var väldigt inriktad på det här.

I vilken ålder började du fatta att du var beskaffad med en sångröst utöver det vanliga?

– Det vet jag inte, men jag kommer ihåg att jag började sjunga på bussen som gick mellan Bockträsk och Sorsele. Min moster har berättat det. Jag var tre år och sjöng hits från den tiden. Owe Thörnqvist eller vad tusan det var. När jag hade sjungit klart, där i bussen, gick jag omkring med en glasburk och skramlade ihop kopparpengar av passagerarna. Det var första gaget. Jag hade väldigt bra röst redan från början. Min mamma var alldeles för ung när hon fick mig, så jag fick bo hemma hos morfar och mormor. Det var de som upptäckte mig: ”Han har ju en fantastisk röst!”

Roger Pontare om motgångarna i livet

Under vilken period av ditt liv har du känt dig som mest harmonisk?

– Runt 25, någonstans. Innan jag kom till Stockholm. Då hade jag ganska bra flyt. Jag hade utbildat mig till smed. Sjöng på helger och var med i en orkester. Det var en fin tid. Sedan tog det sin tid i Stockholm att etablera sig. Jag hade aldrig tidigare varit där. Det var stort. Jag var fri och klar och kunde stå på egna ben. Då kände jag en viss harmoni, faktiskt!

Hur hanterar du livets uppförsbackar?

– Jag försöker glömma dem så fort som möjligt. Det finns ett bra uttryck: ”Varför ramlar man? Jo, för att lära sig stå igen!”

I höst lämnar du hemmets trygga borg och ger dig ut på en stor turné med kyrkoföreställningen ”Mitt hjärtas land”. Rutten går norrut där vägarna blir längre, nätterna kallare och en publik som väntar i orter som Boden, Vännäs och Arvidsjaur. Du glömmer väl inte att ta med dig långkalsonger och toppluva, va?

– Nej då! De ska med! Garanterat. De tar jag aldrig av, de följer mig hela tiden. Man vet aldrig när det blir nästa lågtryck!

Har du turkalsonger när du står på scenen?

– Ja, det har jag faktiskt: ”Lapplandstangan”. Riktigt fin fiberpäls. Man drar på dessa utanför ens vanliga kalsonger – för att skydda det heligaste, (skratt).

Hur mycket skulle du betala för att få bli tio år yngre?

– Inte mycket. Jag tror att det är bra som det är. Jag skulle nog vilja ha det gratis. Gratis är ordet.

Är du kortare eller längre än folk tror?

– När man skriver autografer så brukar folk säga: ”Jag trodde du var större än så här”. Ändå är jag 183.

Vad ska du hitta på när du och jag pratat klart?

– Då ska jag ut och mecka med ena husbilen. Sedan ska vi börja flytta in komplett så att vi kan ta första turen efter helgen.

Fakta om Roger Pontare

Namn: Roger Pontare.

Ålder: 74.

Stjärntecken: Våg.

Bor: Bjuråker i Hälsingland, men flyttar i dagarna till Ljusne i Söderhamn.

Familj: Sambon Elisabeth, 73, sönerna Vincent, 46, Viktor, 38, och Jimmy, 52. Åtta barnbarn och hunden Conrad, 13.

Mina vänner uppskattar: Mina filosofiska tankar.

Mina vänner stör sig på: Att jag är på det viset. Filosofisk. Ibland kan det bli för mycket av det goda.

Jag är en jävel på att: Skjuta pilbåge. Det är bra nu när det är oroligt i världen. Kanske får jag skjuta över en brandpil någonstans mot Moskva. Pilbåge har jag skjutit så länge jag minns. I tioårsåldern gjorde jag min första egen – av en enbärsbuske. Perfekt fjädring. Och en gång, när jag var i Mongoliet, fick jag med mig en mongolbåge. Problemet var att flyga hem den. Kaptenen var inte jättemunter. Flygvärdinnan var desto gladare. Hon satte in pilbågen i cockpit, faktiskt. Numera är bågen i sovrummet – ifall det skulle bli livat!

Livets mening är att: Försöka komma på vem man är. Lära känna sig själv. Det tar tid, jag jobbar på det hela tiden. Man hittar svar på olika grejer. Det finns hela tiden något nytt man kan lära sig. Jag är fortfarande som ett barn som ska omfamna världen.